Nya Gränser...

i huvudet finns väl inga gränser?  foto Stefan Niklasson

Tusen serier är ett projekt som jag skrivit om tidigare, läs gärna här. För några veckor sedan köpte jag deras första utgåvor i albumform, och blir överraskad. Jag har svårt att ta till mig dom som serier, jag upplever det som en mellanform, litteratur, illustrationer och...hm...

Jag funderar en stund på hur man skulle definiera begreppet serier, letar bland mina böcker och hittar till slut Fredrik Strömbergs lilla bok i just detta ämne. Den heter "vad är tecknade serier?" och här försöker Strömberg reda ut begreppen, skriften är läsvärd om man är akademisk intresserad och vill sortera sina intryck. Efter att ha resonerat under 100 sidor drar han slutsatser och levererar flera olika tänkbara definitioner. Jag fastnar för följande "Sidoställda, orörliga bilder i medveten sekvens."

Med den genomtänkta meningen som förklaring på vad som är tecknade serier, så blir de nya utgåvorna från projektet "tusen serier" inga serier. Men om vi tar Fredrik Strömbergs andra definition

så blir det mer gångbart. "Ett orörligt bildmedium som skall upplevas kronologiskt och/eller temporalt"

Jag är vit, medelklass och medelålders, det vill säga något helt annat än de som ligger bakom tusen serier. Jag är uppvuxen med rötter i röda ladugårdar och svenska höghus. Jag bor i radhus och har fast jobb inom kulturen, två barn och en sambo. Tusen serier handlar om något annat.

Marco Leal har skapat ett verk som i ord skildrar kamp mot svåra odds, en slags sciencefiction där världen faller samman under kamp mot Destruktörerna. De tuggar långsamt sig igenom all kultur och krossar motståndet. De ska ta bort all kultur och alla mänskliga spår Motståndet skildra genom den gåtfulle David Lincen. Bilden av honom växer fram på en krokig och invecklad väg. I bilderna finns det spår av olika kulturen och olika tider, olika ideal spåras upp och krossas. Boken tycks vara en uppgörelse med ett sönderfallande samhälle, en handling som inte är lätt att följa, men när man tar sig tid och läser om, hittar man genomtänkta poänger. Bilderna är varierade men oerhört detaljfyllda, vi ser en kamp mellan maskinen och människan, mellan stereotyper och antihjältar. Marco Leal använder sig av tuschpennan, som löper helt vilt i ett organiserat kaos över den brunbeigea bakgrunden. Här och var blixtrar han till med hjälp av en färg eller flera. Som ett barn studerande sin julkalender kan du hitta överraskningar och fina detaljer i skapelsen. Bilderna är magnifika, men inte alltid lätt att koppla till berättelsen. En nackdel tycker jag är att texten är relativt liten och i färg istället för svartvit, det gör den svårläst för mig som inte har perfekt syn.

Amalia Alvarez har tillverkat en bok som berättar den mörka vardagen hos fem olika kvinnor, här dominerar oxå texten. Du kan välja mellan tre språk, svenska engelska och spanska. Allt på samma sida. Ganska snabbt kommer du in i läsningen och man kan bortse från den text som blir överflödig.

Amalia säger i sin eftertext att hon inte är en artist, utan en arbetare som tecknar.

Det finns fler som inte kan teckna, men ändå ger ut sina serier. När Amalia Alvarez arbetar blir det mycket bättre än många andra som inte kan. För hon har något angeläget att förmedla, här finns historier som får mig att stanna upp och andas lite långsammare, man blir förbannad och upprörd över vi behandlar varandra. Kvinnors liv behöver lyftas fram och förändras. Det är ett politiskt arbete som ständigt behöver göras. Ivar-Lo Johansson skrev på 30-40 -50 talet böcker som förändrade villkoren för statare och fattiga. Dagens osynliga röster förs fram genom hårt arbete av medmänniskor som Amalia Alvarez. Jag läser, tänker om och bär med mig de historier som växer fram.

Boken "kroppen rör på sej" är absolut den svårtillgängligaste av de tre böckerna. Här får vi upprepade bilder, som läggs bredvid reflekterande texter om kroppen och dess möjlighet att uttrycka sig, ensam eller i revolterande grupp. En tung kropp lämnar arbetsförmedlingen, en lättare hittar en tvillingsjäl. Det här är textrik symbolik. Väldigt lite serie, hur jag än definierar. Men både texten av Mauritz Tistelö och bilderna av Aida Ghardaian, lever upp till Tusen Seriers målsättning att en berättelse kan förmedlas på tusen olika sätt.

Jag kommer att handla mer från tusen serier, dom utmanar och serverar historier med trovärdighet och glöd, det är ett arbete jag respekterar.

På bilden ovan syns även "no borders" den ska jag återkomma till en annan gång.

gränslöst Stefan