Så många varianter...

foto Stefan Niklasson

Under de senaste veckorna har jag läst en salig blandning av olika seriealbum, några fynd från antikvariat, några från biblioteket och några nyinköp från sci-fi bokhandeln. Så nu bjuder jag på en multirecension.

Samurai Executioner av Kazuo Koike & Goseki Kojima. För många år sedan läste jag med intresse och förtjusning serietidningen Samuraj, utgiven av Epix, Samma tecknare har sedan fortsatt med ännu en lång samurajberättelse.

Serieromanen handlar om en skarprättare. Trots det blodiga hantverket finns här en stillsam underton och kluriga historier. Vi läser en rad korta noveller, alla handlar om personen som ska avrättas, eller så är det någon form av detektivarbete som behöver göras. Skarprättaren är både polis och bödel, både hans klurighet och lojalitet sätts på prov. Det är prima underhållning och jag rekommenderar dig att testa. Formatet är obekvämt litet. Men bilderna fungerar ändå hyfsat i detta mindre format. Det är skickligt och underhållande berättat, teckningsmässigt flyter och flödar tuschet i friska penseldrag, snabbt, rutinerat och medryckande.

skarprättaren som filosof...

Akira Hiramoto har gjort en Manga om en amerikansk färgad bluesgitarist, som offrar sin själ och blir flyhänt med gitarren. Det kan ju kännas lite malplacerat med en japansk manga tecknare som placerar sin huvudfigur i Mississippi 1929. Men det blir ändå en viss trovärdighet i denna mörka historia. Inslagen av Manga är tydlig och berättarknepen finns där, det långsamma tempot, långsamt men komplext, innehållsrikt och med en växande historia. Mörka krafter cirklar runt fattiga människor. Mystik som tätnar och med satan som gäst. Efter några hundra sidor tycker jag bättre och bättre om historien. Till slut blir jag nyfiken och funderar på hur jag ska hitta del två. Det är ett starkt focus på människorna, både i bilderna och och i berättelsen. Det är relativt ont om miljöskildringar, kanske är det ändå långt mellan japan och Mississippi.

En annan serie som är helt ok men ändå inte lyfter är Roparen av Jacob Nilsson. Serieromanen är en bearbetning av en Stig Trenter deckare. Teckningarna är vassa, miljöerna väl bearbetade och åtminstone inledningsvis många, mot slutet tunnas bilderna ut och blir mer platta, figurerna mer linjer än kroppar. Kanske blev det stressigt på slutet. Men Jacob Nilsson gör ett starkt intryck och jag ser fram emot att läsa mer av honom. Ibland blir det lite svårt att hålla ihop handlingen, jag behöver läsa om. Att seriebearbeta en roman är inte enkelt, mycket ska med och allt ska falla på plats. Läser man noga så finns historien där, men den är inte lika skenbar enkel som teckningstilen.

Färgläggningen rör sig från att vara kontrastrik och stark till att vara platt och förenklad.

bilder av Jacob Nilsson, bra färgläggning

Franquin gjorde flera seriealbum med Spirou. I albumet Besökaren från urtiden, hittar vi både humor och briljanta linjer. Det är situationskomik och enkla poänger som radas upp i en historia vi känner igen. Läsvärdet är humorn och de snabba bilderna, farten, tempot i rörelserna och nostalgin.

Man får en flaschback till sina unga år, albumet som gavs ut 1978 i Sverige, känns fortfarnade läsvärt.

en svit av Franquin, kompetent tecknare...

En annan gammal serie som dyker upp på mitt läsbord är Knasen, militär humor, Amerikas svar på vår 91:an Karlsson. Det är kul en stund, men halvvägs tröttnar jag och känner igen allt för mycket. Jag läste Knasen med en viss behållning för många år sedan, och köpte tidningen på 70 talet, men idag finns det annat som är bättre.

Svensk humor, albumet fredagsmys av Maria och Tony Cronstam, läser jag också lite då och då. Manligt, kvinligt och familjeliv har sina poänger, det är en serie som ligger i tiden, datorn, telefonen och fjärrkontrollen bygger igenkänningsfaktor som får oss att dra upp mungiporna. Tony och Maria driver hårt med varandra, skjuter skarpt mot sig själva, och plockar en å annan mänsklig poäng. Jag tycker om albumet, det är en av deras bättre. Omslaget är lysande. Det är en bra utveckling att göra längre serier, här går dom helt bannas och Elvis får breda ut sin trångsynthet. Lite missar Tony Cronstam chansen att teckna mer noga och bygga starkare kompositioner, det är synd, jag tror han har tekniken, men kanske är det tidsbrist kanske en medveten stilisering, men längre avsnitt skulle kunna bli mer effektfull med lite mer möda i tecknandet.

Karolina Bång har gjort ett album som heter Cowgirls. Här får jag en överdos feminism och sex. Jag känner redan efer någon sida att jag inte är målgruppen för den här serien. Det är bara kvinnor, kanske ska den läsas av bara kvinnor. Frigjort glatt och naket, men inget som känns läsvärt.

En annan kvinna som gör serier är Marjane Satrapi, hennes serie Embroderis skildrar några längre samtal kvinnor emellan. Det börjar med en måltid, där karlarna deltar, efteråt, dra dom sig tillbaka och kvinnorna dukar av och samlas för ett längre samtal. Intriger växer fram, humor blandas med starka poänger om kvinnornas livssituationer. Det är en stillsam men poängfull serie. Här bjuds man som man på delaktighet i en sluten kvinnlig värld. Satrapi kan teckna så att man ser och upplever miner och kroppsspråk, det är en levande värld som vi tar del av. Läsvärt får många.

levande och trovärdig vardag av Hanna Gustavsson

Så en frisk karamell till sist. Hanna Gustavsson har gjort ett album som heter Nattbarn. Det här är bra, teckningstilen är som hämtad ur den svenska självbiografiska traditionen, men här är inte medelklassen i centrum. Här känns det som storstadens förorter får en livsskildring på gräsnivå. Både skildringen av vuxna och ungdomar tas på allvar, pricksäkert i dialogen och relationssökningen mellan mor och dotter. Stiliserat utan att bli slarvigt i teckningarna, och en berättare som tar sig tid med detaljer och varje känsla får lite utrymme. Det här fungerar, bra manus och en tecknare med ögat i samtiden. Hanna har inlett en lovande karriär som serieskapare..