Klasskvalite

Foto Stefan Niklasson

Recension 100 år i samma klass

Det finna säkert hundra bra argument för att belöna Mats Källblad senaste album. För här samlas poänger.

De flesta som skriver, målar, filmar, spelar teater osv har växt upp i ett villa område, med föräldrar som är medelklass. Det gäller även för tecknade serier. Att teckna är ändå en relativt billig hobby och många barn som växer upp relativt fattiga, tecknar flitigt, papper och penna finns ofta tillhands.

En del fortsatte sedan med tecknandet, utvecklade sin förmåga, och inser det berättande språkets möjligheter. Mats Källblad är ett exempel på detta.

Hans nya värk är som jordgubbarna på tårtan, det är inte bara vackert, det tillför något. Mats Källblad skiljer sig från många andra serieskapare genom att kunna, både berätta och teckna skickligt. Hantverket sitter djupt. Allt medan du läser ”Hundra år i samma klass” tar du del av en vinkling som förmedlar något på djupet. Det är en berättelse med klass, med en klassmedvetenhet som kommer med uppväxten. Det Mats levt och det som flyter i honom kliver fram i bilder.

Det är rakt berättat, rätt fram och tydligt men ändå med flera bottnar och finesser att upptäcka både i bild och text.

De första 79 sidorna är nyproducerade, resten av albumet på över 300 sidor är återgivet äldre material. Det är summan av alla dessa sidor som skapar en resa genom hundra år. Det är inte upplagt i kronologiskt ordning, vilket förvånar mig. Man börjar med berättelsen om mormor, som utspelar sig på 40-talet. Sedan får vi 9o talet och därefter barndomen, hur tänkte dom egentligen när de satte samman albumet?

Han berättar i en ny stil, varje sida har 2-4 bilder istället för som tidigare 6-9, Nu dessutom i färg.

Bilderna som är mer illustrationer än sammanlänkande bilder i sekvens, det är ett nytt berättargrepp för Mats Källblad. Charmen finns där, det doftar barnbok och det är en skön korsbefuktande lukt. Han tillför något, känslan av distans till figurerna, den berättande texten får mer utrymme än som tidigare, dialogen. Hans 90-talsberättelseer är mycket dialogbundna, ibland lite för mycket. Barndomsberättelserna skildrar mer i bilderna, lite mindre i text. Hans förtroende för bildens berättande växer här fram allt mer tydlig. För att nu blomma ut i de kolorerade seriesidorna. Det är intressant, jag blir nyfiken på väg som kommer härnäst, kanske en mix av sekvenser färg och bildförtroendet, mats har kunskap nog att utveckla den svenska seriegrafiken. Gunnar Krantz tog ett liknande grepp i sitt mästerverk, färre bilder, långsammare historia och men med ett betydligt mer upplöst bildspråk, enklare teckningar, där akvarellfärgen fick ta en stor del av uttrycket.

Här finns ingen romantisering av sin egen samhällsklass. Här blundas inte för komplexa människor. Här lämnas frågor utan svar. Här bygger vi en historik över ett sekel, skildrat över svenska köksbord, genom garage och via samhällets mindre stigar. Här finns inte Jan Guillous borgerliga supermänniskor. Här finns inga hjältar, inga pojkpiloter. Bara trovärdiga bondpojkar, ett lusigt folkhem, fabriksmiljöer och käftsmällar där blodvite svider.

Källblad har levererat ett mästerverk, den svenska serievärlden har fått ett album som ska möblera vårt nya folkhem, med en berättelse som vi kan ta med oss på valdagen. Det är viktigt att alla får en chans att växa upp, att skolan fungerar för alla, inte bara de studievana. Det är en av våra viktigaste förändringar att få alla barn att känna sig trygga i hemmet, i skolan, på gatorna osv. En förutsättning för att förändra det är att man visar på olika klassers förutsättningar, att någon beskriver vad som skiljer en klass från en annan. Mats Källblad visar med pennan, samma gärning som Ivar Lo Johansson gav oss. Vi behöver läsvärda serier, det behövs lika mycket som de skrivna romanerna om de allra lägsta, alkoholisternas barn, de förtryckta familjerna, och fattigdomens mest utsatta. Källblad visar på detta, behovet av en förändring.

5 av 5, köp den.