Klasskvalite

Foto Stefan Niklasson

Recension 100 år i samma klass

Det finna säkert hundra bra argument för att belöna Mats Källblad senaste album. För här samlas poänger.

De flesta som skriver, målar, filmar, spelar teater osv har växt upp i ett villa område, med föräldrar som är medelklass. Det gäller även för tecknade serier. Att teckna är ändå en relativt billig hobby och många barn som växer upp relativt fattiga, tecknar flitigt, papper och penna finns ofta tillhands.

En del fortsatte sedan med tecknandet, utvecklade sin förmåga, och inser det berättande språkets möjligheter. Mats Källblad är ett exempel på detta.

Hans nya värk är som jordgubbarna på tårtan, det är inte bara vackert, det tillför något. Mats Källblad skiljer sig från många andra serieskapare genom att kunna, både berätta och teckna skickligt. Hantverket sitter djupt. Allt medan du läser ”Hundra år i samma klass” tar du del av en vinkling som förmedlar något på djupet. Det är en berättelse med klass, med en klassmedvetenhet som kommer med uppväxten. Det Mats levt och det som flyter i honom kliver fram i bilder.

Det är rakt berättat, rätt fram och tydligt men ändå med flera bottnar och finesser att upptäcka både i bild och text.

De första 79 sidorna är nyproducerade, resten av albumet på över 300 sidor är återgivet äldre material. Det är summan av alla dessa sidor som skapar en resa genom hundra år. Det är inte upplagt i kronologiskt ordning, vilket förvånar mig. Man börjar med berättelsen om mormor, som utspelar sig på 40-talet. Sedan får vi 9o talet och därefter barndomen, hur tänkte dom egentligen när de satte samman albumet?

Han berättar i en ny stil, varje sida har 2-4 bilder istället för som tidigare 6-9, Nu dessutom i färg.

Bilderna som är mer illustrationer än sammanlänkande bilder i sekvens, det är ett nytt berättargrepp för Mats Källblad. Charmen finns där, det doftar barnbok och det är en skön korsbefuktande lukt. Han tillför något, känslan av distans till figurerna, den berättande texten får mer utrymme än som tidigare, dialogen. Hans 90-talsberättelseer är mycket dialogbundna, ibland lite för mycket. Barndomsberättelserna skildrar mer i bilderna, lite mindre i text. Hans förtroende för bildens berättande växer här fram allt mer tydlig. För att nu blomma ut i de kolorerade seriesidorna. Det är intressant, jag blir nyfiken på väg som kommer härnäst, kanske en mix av sekvenser färg och bildförtroendet, mats har kunskap nog att utveckla den svenska seriegrafiken. Gunnar Krantz tog ett liknande grepp i sitt mästerverk, färre bilder, långsammare historia och men med ett betydligt mer upplöst bildspråk, enklare teckningar, där akvarellfärgen fick ta en stor del av uttrycket.

Här finns ingen romantisering av sin egen samhällsklass. Här blundas inte för komplexa människor. Här lämnas frågor utan svar. Här bygger vi en historik över ett sekel, skildrat över svenska köksbord, genom garage och via samhällets mindre stigar. Här finns inte Jan Guillous borgerliga supermänniskor. Här finns inga hjältar, inga pojkpiloter. Bara trovärdiga bondpojkar, ett lusigt folkhem, fabriksmiljöer och käftsmällar där blodvite svider.

Källblad har levererat ett mästerverk, den svenska serievärlden har fått ett album som ska möblera vårt nya folkhem, med en berättelse som vi kan ta med oss på valdagen. Det är viktigt att alla får en chans att växa upp, att skolan fungerar för alla, inte bara de studievana. Det är en av våra viktigaste förändringar att få alla barn att känna sig trygga i hemmet, i skolan, på gatorna osv. En förutsättning för att förändra det är att man visar på olika klassers förutsättningar, att någon beskriver vad som skiljer en klass från en annan. Mats Källblad visar med pennan, samma gärning som Ivar Lo Johansson gav oss. Vi behöver läsvärda serier, det behövs lika mycket som de skrivna romanerna om de allra lägsta, alkoholisternas barn, de förtryckta familjerna, och fattigdomens mest utsatta. Källblad visar på detta, behovet av en förändring.

5 av 5, köp den.

Så många varianter...

foto Stefan Niklasson

Under de senaste veckorna har jag läst en salig blandning av olika seriealbum, några fynd från antikvariat, några från biblioteket och några nyinköp från sci-fi bokhandeln. Så nu bjuder jag på en multirecension.

Samurai Executioner av Kazuo Koike & Goseki Kojima. För många år sedan läste jag med intresse och förtjusning serietidningen Samuraj, utgiven av Epix, Samma tecknare har sedan fortsatt med ännu en lång samurajberättelse.

Serieromanen handlar om en skarprättare. Trots det blodiga hantverket finns här en stillsam underton och kluriga historier. Vi läser en rad korta noveller, alla handlar om personen som ska avrättas, eller så är det någon form av detektivarbete som behöver göras. Skarprättaren är både polis och bödel, både hans klurighet och lojalitet sätts på prov. Det är prima underhållning och jag rekommenderar dig att testa. Formatet är obekvämt litet. Men bilderna fungerar ändå hyfsat i detta mindre format. Det är skickligt och underhållande berättat, teckningsmässigt flyter och flödar tuschet i friska penseldrag, snabbt, rutinerat och medryckande.

skarprättaren som filosof...

Akira Hiramoto har gjort en Manga om en amerikansk färgad bluesgitarist, som offrar sin själ och blir flyhänt med gitarren. Det kan ju kännas lite malplacerat med en japansk manga tecknare som placerar sin huvudfigur i Mississippi 1929. Men det blir ändå en viss trovärdighet i denna mörka historia. Inslagen av Manga är tydlig och berättarknepen finns där, det långsamma tempot, långsamt men komplext, innehållsrikt och med en växande historia. Mörka krafter cirklar runt fattiga människor. Mystik som tätnar och med satan som gäst. Efter några hundra sidor tycker jag bättre och bättre om historien. Till slut blir jag nyfiken och funderar på hur jag ska hitta del två. Det är ett starkt focus på människorna, både i bilderna och och i berättelsen. Det är relativt ont om miljöskildringar, kanske är det ändå långt mellan japan och Mississippi.

En annan serie som är helt ok men ändå inte lyfter är Roparen av Jacob Nilsson. Serieromanen är en bearbetning av en Stig Trenter deckare. Teckningarna är vassa, miljöerna väl bearbetade och åtminstone inledningsvis många, mot slutet tunnas bilderna ut och blir mer platta, figurerna mer linjer än kroppar. Kanske blev det stressigt på slutet. Men Jacob Nilsson gör ett starkt intryck och jag ser fram emot att läsa mer av honom. Ibland blir det lite svårt att hålla ihop handlingen, jag behöver läsa om. Att seriebearbeta en roman är inte enkelt, mycket ska med och allt ska falla på plats. Läser man noga så finns historien där, men den är inte lika skenbar enkel som teckningstilen.

Färgläggningen rör sig från att vara kontrastrik och stark till att vara platt och förenklad.

bilder av Jacob Nilsson, bra färgläggning

Franquin gjorde flera seriealbum med Spirou. I albumet Besökaren från urtiden, hittar vi både humor och briljanta linjer. Det är situationskomik och enkla poänger som radas upp i en historia vi känner igen. Läsvärdet är humorn och de snabba bilderna, farten, tempot i rörelserna och nostalgin.

Man får en flaschback till sina unga år, albumet som gavs ut 1978 i Sverige, känns fortfarnade läsvärt.

en svit av Franquin, kompetent tecknare...

En annan gammal serie som dyker upp på mitt läsbord är Knasen, militär humor, Amerikas svar på vår 91:an Karlsson. Det är kul en stund, men halvvägs tröttnar jag och känner igen allt för mycket. Jag läste Knasen med en viss behållning för många år sedan, och köpte tidningen på 70 talet, men idag finns det annat som är bättre.

Svensk humor, albumet fredagsmys av Maria och Tony Cronstam, läser jag också lite då och då. Manligt, kvinligt och familjeliv har sina poänger, det är en serie som ligger i tiden, datorn, telefonen och fjärrkontrollen bygger igenkänningsfaktor som får oss att dra upp mungiporna. Tony och Maria driver hårt med varandra, skjuter skarpt mot sig själva, och plockar en å annan mänsklig poäng. Jag tycker om albumet, det är en av deras bättre. Omslaget är lysande. Det är en bra utveckling att göra längre serier, här går dom helt bannas och Elvis får breda ut sin trångsynthet. Lite missar Tony Cronstam chansen att teckna mer noga och bygga starkare kompositioner, det är synd, jag tror han har tekniken, men kanske är det tidsbrist kanske en medveten stilisering, men längre avsnitt skulle kunna bli mer effektfull med lite mer möda i tecknandet.

Karolina Bång har gjort ett album som heter Cowgirls. Här får jag en överdos feminism och sex. Jag känner redan efer någon sida att jag inte är målgruppen för den här serien. Det är bara kvinnor, kanske ska den läsas av bara kvinnor. Frigjort glatt och naket, men inget som känns läsvärt.

En annan kvinna som gör serier är Marjane Satrapi, hennes serie Embroderis skildrar några längre samtal kvinnor emellan. Det börjar med en måltid, där karlarna deltar, efteråt, dra dom sig tillbaka och kvinnorna dukar av och samlas för ett längre samtal. Intriger växer fram, humor blandas med starka poänger om kvinnornas livssituationer. Det är en stillsam men poängfull serie. Här bjuds man som man på delaktighet i en sluten kvinnlig värld. Satrapi kan teckna så att man ser och upplever miner och kroppsspråk, det är en levande värld som vi tar del av. Läsvärt får många.

levande och trovärdig vardag av Hanna Gustavsson

Så en frisk karamell till sist. Hanna Gustavsson har gjort ett album som heter Nattbarn. Det här är bra, teckningstilen är som hämtad ur den svenska självbiografiska traditionen, men här är inte medelklassen i centrum. Här känns det som storstadens förorter får en livsskildring på gräsnivå. Både skildringen av vuxna och ungdomar tas på allvar, pricksäkert i dialogen och relationssökningen mellan mor och dotter. Stiliserat utan att bli slarvigt i teckningarna, och en berättare som tar sig tid med detaljer och varje känsla får lite utrymme. Det här fungerar, bra manus och en tecknare med ögat i samtiden. Hanna har inlett en lovande karriär som serieskapare..

Vem älskar Superman?

Foto Stefan Niklasson

Ställer man frågor om livet till Stålmannen så låter det som när en scout svarar sin ledare, eller som något en djupt religiös svarar sin församling, eller som något miss world skulle säga i en skönhetstävling. När det låter på det viset så måste jag till slut fråga mig själv, varför jag fortsätter läsa Superman.

Batman tycks fungera bättre i Sverige. Filmerna har gett oss action, teknikleksaker och elaka skurkar, där Jokern har en given plats. Stålmannen har också leksaker, elaka skurkar och starka intriger. Men när Batman dyker upp ur skuggorna, mörk som natten, och arbetar med metoder på gränsen till det olagliga. Då har alltid superman, färgsprakande dräkt med en cape som ingen kan missa, han flyger gärna i dagsljus och ser ut att gilla läget. Batman ler inte.

Superman definieras dessutom som den amerikanska drömmen, blå, vit och röd, the american way, osv. Batman klär i svart, precis som svenska kulturarbetare, arkitekter, filmvetare och konstnärer. Jag har många gånger protesterat mot USA, dess sheriffbeteende och deras dubbelmoral. Men jag gillar Superman.

Författaren Larry Tye har skrivit en detaljerad bok om supermans historia, här får du svar på många funderingar, och den är verkligen läsvärd för den som vill nörda ner sig i Stålmannen, här följer några funderingar runt innehållet i boken.

Varför är Superman så vänlig, godhjärtad och evig i sin kamp mot ondskan. De flesta som skriver om superman nämner hans uppfostran. Hans fosterföräldrar nämns under de tio första åren kort och gott som the Kents. Vintern 1948 nämns de vid namn första gången, de heter då John och Mary. Under 50 talet fick de sina nuvarande namn, Martha och Jonathan. När stålmannen växte upp präntade fosterföräldrarna in hans kommande mission. På sin dödsbädd säger Jonathan till sin adoptivson, Ingen människa har dina krafter, du kan använda dom som en mäktig kraft för det goda. Det finns onda människor, kriminella som utnyttjar anständiga människor! Du måste bekämpa dom.. i samarbete med lagen. Här läggs grunden för den eviga kampen mot ondskan.

Läsaren av den amerikanska Superman under 40-50 talet var ett barn, 6-11 år, över 90 % av de amerikanska pojkarna och flickorna läste om stålmannen. Man gav ut flera olika superman serietidningar. Det gjordes radioprogram som fick oerhört många lyssnare och även den då nya mediaformen tv program skapades. I all denna produktion växte en motsägelsefull bild av superman fram. I radioprogrammet gjordes han lite mer mänsklig genom att han växte upp som ett vanligt barn och fick sina krafter under de tidiga tonåren, samtidigt så såldes det tidningar där stålpojken flög runt i färgglad s-dräkt , medan originalet fick sin kostym först som vuxen. I slutet av 40-talet blev han mer muskulös och med starkare manliga drag i ansiktet. Då hade han utvecklats från en ung man som kunde hoppa över höghus till en bredbringad hjälte som flög.

Foto Stefan Niklasson

I boken Superman av Larry Tye, kan man läsa om serieskaparnas bakgrund. Jerry Siegels föräldrar kom från östra Europa, de var fattiga och kämpade hårt i sitt nya land. Jerry som var Judisk kände av särbehandlingen av fattiga människor under sin skolgång. Han blev illa utsatt av mobbare och drömde mer än en gång om att kunna ta sig därifrån, flyga iväg... Han var för blyg för att våga tilltala Louis som han var förälskad i. Och andra flickor visade heller inget intresse. Han skriver om det här tonårstankarna och funderar över att han inte valt sitt utseende, sin kropp, sin näsa eller sin axelbredd.

Jerry tog sin flykt från verkligheten via böcker. Science fiction gav honom ett alternativ till klassrummet och rasterna. Jerrys pappa som drev en liten butik med begagnade kläder blev utsatt för ett rån, han fick problem med hjärtat och dog. Jerry tog hans död hårt. Något år därefter skapade han "the Superman" en kraftfull man med ambitionen att här ska över världen, han hade exceptionell styrka, röntgenblick och kunde läsa andra människors tankar. Några månader senare hade han bearbetat och skrivit om Superman. Nu fanns en skottsäker hämnare som bekämpade översittare, han får damers hjärtan att slå och han använder sina krafter för att göra gott. Fröet till vår hjälte var nu sått.

Jerry möter Joe Shuster och de får till slut sin hjälte publicerad, under flera år lever de på att producera Superman. Men rättigheterna hamnar hos affärsmän. Under de kommande åren skulle det bli mycket stridigheter och bråk runt alla de pengar som serieförlagen drog in på De unga pojkarnas skapelse. Kreatörerna själva gick 30 år senare utan arbete och pengar. Den amerikanska Kapitalismen verklighet? Läs om detta och mer i den välskrivna boken Superman, the high-flying history of americas most enduring hero, skriven av Larry Tye. Boken innehåller mycket fakta, och vill du ha klarhet i något från superman världen så är det här boken för dig, den är skriven med ett stort hjärta för figuren.

Clark Kent är döpt efter två olika filmstjärnor. Hans etniska bakgrund är från en annan planet, planeten Krypton. Hans Kryptoniska namn är Kal-El, ordet el är hämtat från judendomen, det är ett språkligt tillägg ett så kallat Suffix, som exempelvis, Isra- el, profeten samu- el eller Dani- el, det betyder Gud.

Kal liknar det hebreiska ordet för röst eller vessel. En vanlig jämförelse är att man liknar Superman med Moses, båda placeras i en främmande farkost och hamnar hos fosterföräldrar, de fördes iväg för att undkomma undergång. Enligt muntliga judiska traditioner så kallade "Minshnah" behöver världen tre saker, justice, truth and peace. I supermanvärlden blir det justice, truth and the american way. Den amerikanska modellen ersätter begreppet "Fred" Det uppskatta väl inte helt av omvärlden idag, men för två unga judiska pojkar blev det grunden till en världshit. Det finns ännu fler kopplingar till Judendommen läs gärna boken "superman" får att få till dig helheten.

Superman gjordes under flera år som radioprogram och blev en stor succe. En viktig del i den politiska utvecklingen av stålmannen var när han under några avsnitt bekämpade KKK. Klanen fick på nöten och det uppmärksammades, stålmannen fick applåder för att han bekämpade trångsynthet.

Men det är en helvit serie, det dröjde många år innan de dök upp färgade eller asiater i serien. En av stålmannes redatörer, Jack Liebowitz hade ett förflutet som socialist. Han ansåg att man kunde göra gott samtidigt som man tjänade bra med pengar. För att garantera inkomsterna höll man igen på våldet i den tecknade serien. När moralgubben Fredric Wrttham under 50-talet utförde sitt korståg mot de amerikanska serierna och hävdade att de gjorde barn till brottslingar. Infördes det en amerikansk seriecensur, the comic code. Antalet utgåvor sjönk från 650 till 250, på två år. Stålmannen anpassades till censuren och blev en lallande tråkmåns.

Inte förrän 90 talet togs censuren bort och nya manus med ett mer moget innehåll, med större trovärdighet och med influenser från verklighet. Comic code reglerna som innebar att skurkar aldrig fick vinna, inga våldsmma redskap fick användas (piska, kedjor), inga antydningar om sex, inga dialog om fackföreningar eller droger osv osv. Numera kan man skriva fritt och det har naturligtivs gett oss mer och bättre serier.

Serieförsäljningen sjönk kraftigt under 80 talet, två saker gjorde att stålmannen kom tillbaka igen. Dels gjordes han om, man skrev om hans historia, rensade upp bland all motsägelsefulla äventyr som utspelat sig tidigare. De började helt enkelt om från början. Det gjorde att det blev enklare att följa med i de olika tidningarnas handlingar. Det andra var filmerna med Christopher Reeve, miljoner nya fans ville läsa mer om sin nya hjälte. Ännu en ny generation hittade superman. 1965 såldes över 800 000 ex av superman 1970 296 00 och 1985 98 000 exemplar. Efter remake och filmer ökade försäljningen och man sålde över 160 000 ex.

Foto Stefan Niklasson

Larry Tye frågar sig in sin bok, varför man väljer en ljus hjälte istället för en mörkt sinnad. Svaret ha ger är att med tanke på allt som är korrupt och fel i vår värld finns det fortfarande en som står för allt som är rätt och riktigt. Kanske kan man säga att ljus och värme ligger närmare hjärtat.Han är en förebild, vi har inte hans krafter men vi kan bära hans rymliga hjärta.

Till slut lite kuriosa

Stålmannen var inte den första superhjälten som kunde flyga, Namor the Sub-Mariner han före.

Flera av stålmannens krafter har vuxit fram under under de första åren. Nu mera finns det inga gränser för hans förmågor. Han har fotografiskt minne, kan hålla andan iflera timmar och känner inte av rymdens kyla.

En seriefigurs fiender säger något om huvudfiguren. Lex Luthor har inga superkrafter, utan kan bara utmana Superman med listiga intriger och moraliska dilemman. Det gör frågeställningarna runt deras eviga kamp till en utmaning för manusförfattarna. Trots att man skrivit och tecknat superman i över 75 år, nya äventyr varje vecka, så kan man fortfarande variera innehållet.

Det vimlar av kvinliga karaktärer, på båda sidor om lagen. Lousie Lane, Lana Lang, Wonder Women, Rosanna, supergirl, Martha Kent, sjöjungfrun Lori Lemaris, Lena Luthor, Maxima och många många mer.

Läs gärna

Superman, the high-flying history of america´s most enduring hero av Larry Tye utgiven av Random House, New York, 2012

superkärlek Stefan

Arbetarserier med klass, del två

Foto Stefan Niklasson

Tecknade serier ur ett klassperspektiv, hur vanligt är det? Inom andra kulturformer finns det arbetarförfattare, film som skildrar arbetarklassen, arbetarteater med mera. Man menar vanligtvis att kreatören är kommer från den klass han/hon skildrar. Ivar-Lo Johansson skrev om statarsamhället och bidrog till att den sista biten av vårt svenska slavsamhälle avskaffades. Idag bidrar författare som Susanna Alakoski med böcker som doftar av klass. Ex boken ”Svinalängorna” har gett oss en bild av arbetarklassens lägsta fattigdom. Efter framgången med Svinalängorna har hon fortsatt att skriva om fattigdom. Böckerna breddar bilden av barndom eller fattigdom. I hennes litteratur hittar vi både positiva ögonblick och stunder vi alla vill blunda för. Man problematiserar och utmanar våra tidigare kunskaper eller erfarenheter.

Finns det serietecknare som är uppväxta i arbetsklassen och som väljer att skildra den? Jag har letat i min seriesamling och hittat några få kandidater. Konst och litteratur är inget självklart i hem, där bostad, mat och dryck prioriteras före upplevelser och betalkultur. Kanske är det därför som de flesta författare och serietecknare är sprungna ur hem med bra ekonomi och där föräldrarna har mer akademiska arbeten. Sveriges alla bibliotek har varit en viktig motvikt till ett samhälle där medelklassen vräker ut sig i ett brett kulturutbud. I biblioteken har vi som växt upp i arbetarhem kunnat låna både läsbar kultur och finkultur. Det är något jag är mycket glad för.

Ordet arbetarskildring låter ålderdomligt, som telefonkiosk eller brevväxling. Det var vanligt förr att man förde samman begrepp som socialism, fabriksarbetare och arbetarskildring. När jag letar efter moderna arbetsskildringar så tänker jag så här. En serie som handlar om människor som lever enkelt, som beskriver dess miljö, både i mörker och i ljus. Det kan handla om barn, eller om en stadsdel där de flesta är arbetslösa, ett arbete där lönen är låg och villkoren inte de bästa. Syftet med serien behöver inte vara att sprida en politisk ide, men det ska finnas något mer att upptäcka än underhållningsvärdet, humor eller ångest.

Vad kännetecknar en arbetarskildring? Om man vill undersöka ex genus i en serie, kan man alltid räkna personer som medverkar i bild/text och räkna hur många som är av ett visst kön. Hur mycket text är kopplat till varje person/kön. Men hur räknar man ut vad som är arbetarklass? Titlar på medverkande, yrken och kanske namn, vilka miljöer visas i bakgrunden, osv. Om man själv är en del av arbetarklassen, kanske man kan känna igen personkaraktärer, miljöer och språkbruk. Det är ganska svårt att definiera.

Serier är en konstform, det har skrivits mycket om arbetarkonst, läs gärna här.

En av de få som själv beskriver sig i termer av klass inom tecknade serier är Mats Källblad. Han skildrar i flera av sina längre serier, hur olika man kan uppleva skola och samhälle. I Seriealbumen ”Garagedrömmar” och ”Vakna laglös” visar han hur en ung man upplever sina första steg in i samhället. Skildringen av fattigdom problematiseras sedan ytterligare i hans senare verk ”lång väg tillbaka” Här fördjupar han vår läsupplevelse och väljer i början barnets vinkel. Ett barn som växer. Tillsammans med hans vän Molly ser vi glimtar ur deras uppväxt. Vi tar del av ögonblick som sedan följt dem genom livet. Vi känner hur deras vardag studsar mellan drömmar och kamp. Kapitlet ”Synfält” speglar hur en människa från arbetarklassen följer sitt hjärta. Molly väljer bort medelklassnormerna och hamnar utanför blickfånget. Det får konsekvenser.

Mats Källblad lyfter själv fram kapitlet ”en för alla” som det viktigaste i sin serieproduktion. Men hela boken ”lång väg tillbaka” är av yttersta vikt om man vill första begreppet klasskildring. Här visas det dolda murar som reser sig runt medel/överklasskulturen. Mats har tänkt till och formulerar i ord och bild gapet mellan klassernas kulturer. Läs ”Lång väg tillbaka” och få insikt om vad det kostar att gå på nya vägar utan skyddsnät.

I den mer vackra och med en humoristisk underton skapade serien Vimmelgrind, så ser vi i berättandet, hur fattigdomen skildras. Huvudpersonen i ”Mutterloppet” behöver vinna pengar för att kunna köpa byxor till lillgrabben. I boken som kom efter, det vill säga ”det stora snöovädret” så ser vi lillgrabben i allt för stora ärvda byxor. Här får vi dra slutsatser mellan rutorna. Det är serieskapande när det är som bäst. Svårigheter med att be om hjälp, stoltheten i att lida i tysthet, allt finns där , mellan rutorna, inklämda med humor, äventyr och värme . Läs vimmelgrind 1-3 och bli lite varmare i hjärtat.

Fanzine av Tinet Elmgren

Tinet Elmgren har en uttalad politisk vilja med sina serier. I hennes fanzine Tunguska nr 10 hittar vi köksbordsfilosofin så innerligt vackert skildrat. I de samtal som där förs läggs viktiga insikter fram för den som drabbats av alkoholism. Hennes serier jobbar med frågeställningar Hur hjälper man en som inte vill bli hjälpt? Tinets många olika serier har en seriös underton och späs ut med charm, lite humor och metainslag. Det här är en ung kvinna som resonerar, förklarar och brinner i varje sida. Tunguska skildrar parallella världar och mycket mer än det, men det finns en gnista av tecknarens eget liv. Hon berättar själv att behovet av att fly in i andra världar grundar sig i hennes egen uppväxt. När det är plågsamt runt omkring, kan fantasin föra fram dig till finare förebilder. Kultur som berör mig tycks spegla upphovskvinnan/mannens egen värld, och de hjälper mig att känna igen eller få förståelse för sammanhang. Läs gärna hennes mycket vackra online serie om en kvinna som kör lastbilsrace i Ryssland. Bilderna andas arbete, kärlek och konflikter med bildpoesi på en skön nivå. Tuschningen är lagt snabbt och spontant, bara en skicklig hantverkare sätter bilderna med det tempot.

Tinets är på många sätt självlärd, utvecklingen i serien drivved visar på tonåringens första steg och sedan hur hon som ung vuxen visar på förändringar, med ökade insikter, skicklighet och en portion envishet skapar allt mer läsvärda serier. Numera, efter 15 års ivrigt tecknande sitter serieberättandet i handleden. Hon har alla förutsättningar att gör serier om klass med klass. Just detta att man fortsätter göra serier med spår ur sitt liv, det har de gemensamt, Mats Källblad och Tinet Elmgren. Det går inte att stoppa dom, nya sidor rinner ständigt mellan deras fingrar. Läs ”The slow and the relentless”  och ta in charmen från en feminist inom arbetarklassen.

Den Amerikanske tecknaren Jack Kirby och Tinet Elmgren har väl inte så många beröringspunkter. Men det finns en tydligt uttalad från dem båda. I boken Shop talk berättar Jack Kirby om sin uppväxt. ( sidan 194-195) Will Eisner som intervjuar, reflekterar över barndomens betydelse för dina val av perspektiv. Han tror att det ger dina minnen ett ramverk av referenser. Kirby svarar att hans barndomsupplevelser ger honom en kraft att ta sig ur sin bakgrund, han fantiserade ihop en drömvärld som blev mer realistisk än den verkliga.

Tinet berättar när jag intervjuar henne att hon tecknande serier under sin uppväxt som en eskapism för henne. Hon tog hjälp av fantasivärldar för att slippa vara i verkligheten.

För dig som vill få en bild av de amerikanska seriearbetarnas vardag och villkor rekommenderar jag du läser den mycket läsvärda shoptalk av Will Eisner, han samtal med jack Kirby och Joe Kubert ger dig en bild av varför man valde att jobba med serier, utifrån de allra fattigaste selarna av USA.

I USA hittar vi många tecknare. En av de största kom som ung och fattig till New York. Hans föräldrar, lyckades med möda dra föda till bordet. Och han fick som barn arbeta för småslantar. Sitt första jobb med serier gjorde han som 12 åring. Jag skriver om Joe Kubert.

Har han skildrat sin uppväxt och klass? Hm, här blir det svårt. I en serie som ”Abraham Stone” finns hans barndoms gator i miljöerna och kulisserna, hans historia speglas i bilder, men är kanske inte den bärande delen i berättelsen. Joe gjorde även skildringar om nazisternas försök att Utrota Judar, här fångar han historier från släkt och vänner. Den skildringen sker i svart vita teckningar där serieformen blir mer upplöst, ramverken försvinner. Han skildrar även förintelsen i en mer populär form, i sitt verk Sergeant Rock. Där visas ett mer traditionellt amerikanskt serieskapande upp.

Serier av Joe Kubert

Mer i en Europeisk anda är kanske Will Eisner, som också han växt upp i den fattiga delen av USA. Han gav under 80 talet ut flera grafiska serieromaner med teman från sin uppväxt. ”Ett hus i Bronx ” berättar om en speciell byggnad i Harlem, där vi får följa några olika personer, allt baserat på sanna berättelser. I en av serierna följer man en ung man som föreställer honom själv. Just det här med att det ska var självupplevt är viktigt när man ska gruppera något som arbetarlitteratur.

Senare kunde vi läsa ”storstad” där skildras stadens miljö, på flera fantasifulla sätt, vi får glimtar av den fattiga delen, små spår till ett pussel, vars slutbild vi själva lägger. Det är väl tänkt och fint arbetat.

Men en mer tydlig skildring av klass är nog ändå serieromanen ”livskraft” Här skildras människorna och miljön, med starka poser och dramatiska gester, nästan som om vi tittade på en teater. Kanske skiljer formen sig åt från de mer traditionella svenska serierna. Vi har ju en lång tradition av självutlämnande, självupplevda serier. Där försiktig dramaturgi spelar stor roll, bilderna har ofta varit upprepande och utförda i enkel stil..

Till sist en reflektion över arbetsvillkoren för unga svenska serietecknare.

Seriemagasinet Utopi är en frisk fläkt i Sverige, unga mycket begåvade svenska seriekreatörer publiceras regelbundet i en vacker utgåva 3-4 gånger om året. Magasinet Utopi har en ovanligt hög kvalité och är snyggt producerat. I en podcast hör jag redaktören för Utopi berätta om hur det här med arvode och betalning fungerar i seriebranschen. Tecknarna får inget betalt, men blir utgivna. Han ser sin egen vishet som lön nog till tecknarna. De råd och tips de får av herr redaktör, bidrar till deras personliga utveckling, han ser det som en rimlig kompensation för den uteblivna ekonomiska ersättningen. Själv har han nu arbete på ett av de största bokförlagen, det har lönat sig att ge råd till de som arbetat.

Det där luktar illa.  Kunde man betala räkningar med goda råd så vore det väl åtminstone användbart. Det må så vara att arbetarskildringar är gammaldags, men jag vet en modern grupp människor som definitivt skulle behöva lite sammanhållning och gemensam kamp för en förbättring, Ingen annan grupp än unga serietecknare arbetar gratis. Till och med "vanliga" konstnärer får ersättning när de visar sin konst på konsthallar, oavsett om de säljer eller inte.

Läs gärna

Tunguska nr 10, utgiven av TinetElmgren 2012

The Slow And The Relentless, läsasonline här, publicerad 2014

Vimmelgrind 1-3 av mats Källblad, utgivna av jemi förlag, carlsen förlag och Komika förlag.

Lång väg tillbaka, av MatsKällblad,utgiven av Optimal förlag 2011.

Ett hus i Bronx av Will Eisner, utgiven av Carlsen if 1979

Livskraft av Will Eisner, utgiven av Alvglans 1987

Shop talk (inte serie, bok om serietecknare) av Will Eisner utgiven av Dark horse Comics 2001

inga arbetskildringar men viktiga ändå är

Yossel, 19 april 1943 av Joe Kubert, utgiven av DC comics, 2003

Sgt Rock, the prophecy av Joe Kubert, utgiven av DC Comics, 2007

och bara för att jag nämnde Jack Kirby

Kamandi, the last boy on earth volume 1, av Jack Kirby, utgiven av DC comics 2011

och Tinet tipsade om bland annat

Blues i brallan av Baru, utgiven av Medusa, (Epix förlag) 1989

Upp till kamp hälsar Stefan