En tanke till offren

Foto Stefan Niklasson

Igår samlades 150 000 människor i Oslo, med en ros i handen stod dom tysta en stund.

För trettio år sedan samlades 100 000 människor i Göteborg för att protestera mot kärnvapen som skulle placeras i Europa. Vi var inte tysta, vi ropade, sjöng och lyfte upp banderoller som hade något att säga, vi var en del av demokratins dialog.

Jag tror inte att människorna i Norge kommer att tystna, i demokratins dialog finns alltid något viktigt att säga.

Keiji Nakazama har berättat om sina minne från japan under andra världskriget, han var sju år när Hiroshima blev måltavla för ett atombombstest. Andra världskriget var i princip slut när USA testade, två gånger för säkerhets skull. Hundra tusentals Japaner brann upp för att världen i övrigt skulle förstå att man inte anföll USA ostraffat.

Serie-novellen Gen, pojken från Hiroshima var den första så kallade mangan som gavs ut i Sverige.

Nästan 300 sidor tjock, var det en ovanlig publikation på den tiden. Den gavs ut 1985, men gjordes under 70-talet i Japan. Det var då första gången jag läste manga och det var trögt och ovanligt till en början, men historien fångar en och till slut var man med. Mimiken och symboliken kändes inte igen, men berättelsen flödade av något annat. En vilja att berätta något viktigt.

Det är en kulturkrock som man tränger sig in genom, därför att man vill veta mer. Man vill få ett nytt perspektiv på något man redan känner till. Det är därför man tar sig tid och läser noga, lär sig och tolkar, så att man nästa gång vet mer. På det sättet berikar kulturens krockar oss människor. Nya vinklar får oss att växa.

En ros, ett tänt ljus...upplysning.

GEN, pojken från Hiroshima av Keiji Nakazawa utgiven av Alvglans 1985