 |
| Foto Stefan Niklasson |
För två år sedan skrev jag om Åsa
Ekström och Sayonara september nr 1-2, det kan du läsa här. När
nu tredje och avslutande delen är släppt från förlaget, är det
dags att summera en storartad insats. Den tredje delen är tjockare
än de tidigare och nu finns det ett stort flyt i berättelsen.
Personerna är inarbetade, Åsa är varm i kläderna och ger oss
väl genomtänkta layouter, det blir lättläst. Hon ger oss vackra
bilder med omväxlande inehåll. Hon ger oss humor på japanskt vis,
där det mesta som sägs och upplevs är skämmigt eller generande på
något sätt. Uttryck förstärks med linjer och känslor är
teatraliskt storslagna, här är ungdomar som tar sig själv på
största allvar.
För det är verkligen en ungdomsroman
vi plöjer igenom, sammanlagt 6-700 sidor med ungdomar som lär känna
varandra, dom festar, blir ihop, vill bli ihop, och växelkör med
minnen som doftar tragik. Det är ungdomligt på det sättet att allt
är antingen helskönt och superbra eller mystiskt och totaldystert.
Självmord och depressioner mellan kärlek och vuxenlängtan.
Det vimlar av symbolik i böckerna,
ibland är bilderna lekfulla och storslagna. Bildövergångarna flyter
ibland snitsigt in i varandra. Det frossas emellanåt i ansikten och
stora ögon, tyvärr blir det lite för ofta. Åsa Ekström blir
som bäst när hon breder ut sig i fågelperspektiv med utrymme för
miljöskildringar. Det finns även gott om detaljer och rekvisita
ibland rutorna, det känns trovärdigt och skapar en viktig del av
intrycket. Jag gillar också "mellanbilderna" som ligger
som en egen teckning mellan kapitlen, det blir små pauser mellan
läsningen och bidrar på flera sätt till tolkningen av helheten.
Det är lite tjatigt med alla
svängningar om man ser till alla tre delar. Det jag inte tycker om
är det trådsmala perfekta ytan som serveras läsaren, alla
personerna är smala och långa och följer den japanska mallen för
den här changera. Det är skönhets idel som få människor kan
leva upp till, och frågan är väl om det är rimligt att ens vilja,
naturligtvis inte. Alla inklusive lärarna och rektorn på skolan har
uppenbart anorexi, jag har jobbat mycket med ungdomar som har det
svårt med anpassningen till normen, så jag noterar detta och gillar
inte vad jag ser.
Å andra sidan är det en fantastisk
prestation att göra en manga pocket i Sverige, på svenska och få
den utgiven. Det som också känns verkligt bra är dialogen och dess
äkthet. Figurerna är levande, resonerar seriöst med varandra och
en del kapitel är riktigt angelägna, välskrivet och viktigt. Några
kapitel tar lite extra plats i minnesbanken så här efteråt. När Lillian kliver in till sin väntande mor i hennes bil och gör upp.
Då upplever vi en växande ungdom som talar ur hjärtat och det gör
boken läsvärd. Att göra upp utan att skrika, att säga rätt saker
i rätt ordning det är naturligtvis bara möjligt i fiktionen. Här
formas seriens berättande på ett idealiskt sätt, precis som
bilderna. Det är snyggt, organiserat men med stort hjärta och ett imponerande insiktsfullt medvetande.
Åsa Ekström har gjort det ovanliga,hon
har sökt utbildning utanför Sverige. Och kommer hem berikad. Hon
kan mer än de flesta andra svenska serietecknarna, om form, berättarteknik och om varje linjes skönhet. Jag Följer hennes
växande med intresse. Precis som Henrik Jonsson åkte till USA och
ger oss idag action. Sökte sig Åsa österut och ger oss personliga
berättelser med fart och allvar. Hennes erfarenhet från japanska
studios går inte att missa. Dom båda är idag friska fläktar i den
svenska seriesjön. Vad kommer det sedan, om tio eller tjugo år från
dessa djärva unga? Jag väntar och hoppas på mer läsning.
Sayonara September 3 (läs också 1-2,
naturligtvis) utgiven av Kartago förlag 2013
omdöme 5/5
serieförtjusning Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar