en Utopisk matsedel del 2

Foto Stefan Niklasson

Serveras man 128 sidor blandad kompott så smakar naturligtvis inte allt får på bordet hallon. Utopi nr 2 2011 innehåller några sidor som inte faller mig i smaken. Lina Neidestam serverar utmanande pöjkar och flicker som slickar och slurpar och låter sig väl smaka/smakas. Som den mogna man jag upplever mig vara, blir jag i det närmaste generad över de fräna dofterna, och vågar inte provsmaka. Trots den vackra serveringen. Nu är det ju så att jag inte är målgruppen för dessa sidor, så jag väljer vidare i menyn och hittar syntpop och duellerande ungdommar i ett musikalsikt sökande. Det ä något i upplägget som saknas. Här fattas det skuggor, svarta ytor och partier som ramar in de stora vita ytorna. Det har blivit bättre än i förra numret, men sidans ytor behöver balanseras mellan ljus, mörker och gråtoner.

Tea party av nancy Pena är läckert färglagd, ett sparsmakat kulörval, varvas med mystik och en stänk humor. Drönlikt förs vi genom rutorna och sakta formas en berättelse, förvirrande och med studsande sidospår uppfattar man ändå en linje att följa. Nancy pena som har en ganska egen och personlig stil, inspirerad av Jugend, broderar ytorna till fördjupad läsning. Det här är en fransk godbit insprängd i den svenska husmankosten. Speciellt förstjust är jag i det stumma sidorna, där flyter tuschningen och berättelsen till en skönhet som smakar äventyr, man smackar med läpparna och vill ha mer...

Stokholmsdelikatess av Fabian Göransson

I slutet hittar vi en söt delikatess, fabian Göransson har gjort en frisk poesi, med starka stadsbilder. Stockholm serveras som en sockrad bakelse. Inledningsbilden är magnifik, Göransson skildrar stad, gator och gränder med ett vackert öga. Mystiken och den latenta andevärlden finns i texterna och vi bogseras runt bland borgarklassens tidsfördriv, exotiska tankelekar och ett låtsaasmörker. Det framträder en smak av Tardi. Jag har någon slags inre aversion mot denna dekadenta borgarklass och kan därför inte njuta av delikatessen, trots ett bildspråk som jag uppskattar och en färgläggning som sitter som handsken.

Välsmakande tusch och kulör av Fabian Göransson, något beskuren.

Varje serie har sin målgrupp, det gör att Utopi spretar lite, eller så är jag bara trångsynt i min egen lilla värld. Men som helhet är det en frisk vind i vår gemensamma serievärld, den bjuder på överraskningar, den utmanar och irriterar men framför allt underhåller den. Jag tänker på seriemagasinet Epix som gavs ut för några årtioenden sedan, samma format och med liknande innehåll. Då var de flesta serierna från Europa. Nu har svensk serie kultur utvecklats till en nivå då vi kan matcha detta. Vi har gått från importerade europiska serier till egna episka serier, och det smakar inte så dumt. Jag återvänder nog till denna restaurang och tackar för denna gång.

Utopi nr 2 utgiven av Kolik förlag 2011.

SerieSalt Stefan