 |
| Foto Stefan Niklasson |
En tjock bok om en av de mest
intressanta från 80-talet svenska seriealbumsutgivningen, det borde
vara en godbit, central i var människas bokhylla... Men jag är
kluven.
Jag har några gemensamma referenser
med Gunnar Krantz, vi är båda födda under tidigt 60 tal, vi
stångades båda med vänstern under 80-talet och har båda en genuin
passion för serier. I vår gulliga ungdom medverkade vi båda i
olika fanzine. Men det finns skillnader oxå. Vänstern har alltid
varit splittrad mellan ”proletären” som käkar i korvkiosken
efter några öl på puben, och de vinpimplande ”intellektuella”
som diskuterade ryska poeter på restaurangen. I min ungdom var det
mest korvkiosk och öl, Gunnar Krantz käkade säkerligen mer
nudlar/linser och led svårmodigt i något mörkt kyffe. Jag har
aldrig kunnat ta det där svåra ”kafka hade inte heller så kul”
lidandet på allvar:)
Boken innehåller mycket texter som ger
bakgrund till seriesidorna, läsningen är roande och nyfiken
bläddrar jag vidare. Serieproduktionen speglar på något sätt hans
liv och de val han gör. Han publicerades bland annat i en av Horst
Schröders sämre tidningar, Pox. Jag gillade aldrig den dystra
svartvita tonen som var allt för experimenterande. Jag föredrog den
mer traditionella Epix som var mer korvkiosk och öl. Men Gunnars
seriealbum köpte jag gärna, och när man läser dom samlade i ett
album så växer upplevelsen, befriad från Poxinramningen blev det
mycket bättre.
I boken ”största möjliga allvar”
fylls seriesidorna ut med tidsenliga foton som lågmält tillför en
rak realism, upplevelsen fördjupas och egna minnen tränger på. Så
växer då en bok till en upplevelse och en påminnelse om något som
varit.
Allting förändras, politiken seriens
språk och vi människor.
Jag funderar lite om dessa sidor har
ett värde idag? Det finns så mycket nytt som vill fram bland
yngre serieskapare, ska vi då vältra oss i repriser? Ett historiskt
dokument är det absolut och Gunnar Krantz har sin plats i Sveriges
seriehistoria. Det innebär att man kan ta sig själv på så stort
allvar att man visar upp sina gamla lik.
Gunnar Krantz söker olika former,
teckningsstilen förändras och man kan i slutet av boken se spår av
det som ska komma sen (en ytterligare volym tycks vara på
gång).Teckningarna blir snabbare och mer skissartade, Gunnar
befriar sig sakta från förebilder som ex Tardi. Han eftersträvar
enkelhet och lever upp till det. Det är här hans storhet kommer
fram, han utforskar och backar inte för att ändra stil och leker
spontant fram linjens betydelse för berättelsen.
När jag gick runt på bokmässan och
valde olika seriealbum, visste jag omedelbart att den måste jag ha,
boken om Gunnar Krantz gör sig i min seriesamling. Sa jag förresten
att jag numera gärna dricker rödvin en skön lördag, och allt mer
sällan besöker korvkiosken.
Allting förändras, politiken seriens
språk och vi människor.
Största möjliga allvar av Gunnar
Krantz utgiven av Optimal Press 2011
omdöme 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar