![]() |
Skövde konsthall, foto Stefan Niklasson |
I Skövdes fina konsthall visas just nu
politiska serier och illustrationer, dom små serieoriginalen sitter
grupperade på de stora vita väggarna, ute på golvet är det
relativt ödsligt, som besökare vandrar du utmed väggarna och
försöker tolka/läsa små rutor med skarpa bilder.
![]() |
Loka Kanarp |
Den enda av de utställande damerna som
förstår att fylla en vit vägg är Sara Granér, hennes stora
målningar trycker ut från väggen och ryter fram sin starka humor.
Ett extra pluss till henne för att hon bjuder till. Loka Kanarp
bjuder också på färg, en underbar väggmålning. Men det är svårt
att läsa serier som hänger på väggen. Men den som tar sig in i de
små originalen blir belönad med rejäla vänstersvängar, jag
älskar Malin Billers ”maos lilla röda” eller den tyska
jugendflickan som plockar ner extremhögerns största gaphals på
marken, med sin Billerska replik.
Det är verkligen helt suveränt att
utsättas för dessa vassa damer, de river murar och slår ner
traditioner i allmänhet och högerteorier i synnerhet. Även om jag
som medelålders man måste huka mig emellanåt, irriterad och
påtagligt störd över Lina Neidestams kulturella halshuggning och
kukkjol. Jag fattar att det ska vara humor, men avrättningar var
osmakligt redan på trettio-fyrtiotalet, och att i modern tid
kastrera halva mänskligheten verkar ogenomtänkt, osmakligt och
definitivt utställningens lågvattenmärke. Jag tycker inte det
hjälper att Lena Nidenstam döljer sin dödliga humor i ett
kulturellt sammanhang. Det är högt i taket, och det ska det vara.
Utställningen är naturligtvis skapad för att väcka debatt, men
inga borgliga politiker eller skribenter nappar och förfasas över väggarnas vänstersamtal.
Det är en bra utställning, ta god tid
på dig och upptäck kvalitéerna. Alla utställare är utbildade i
Malmö och det finns något livskraftigt, framåtsträvande hos dessa relativt
unga damer, kanske har utbildningen gett dom mod och styrka att
berätta något med sina bilder, kanske inspirerar dom varandra.
Tillsammans betyder dom i alla fall något viktigt, den så starkt
manligt dominerade serievärlden bryts nu av nya bilder, starka ord
och en politisk vilja, bättre och framför allt roligare än den våg
av ifrågasättande energi som flöt in i konstvärlden under
60-talet, ex i form av tidningen Puss.
![]() |
"Maos lilla röda" otänkbar på 60-talet. |
![]() |
Liv levererar, Så djävla soft att ligga här och slappa.. |
![]() |
Loka Kanarp |
![]() |
Sara Granér |
Liv Strömquist har ett stort ordflöde
i sina berättelser, men den sköna väggmålningen är talande och
så friskt fnissig att man ler länge och väl, hon är träffsäker
och bjuder en bister humor som jag plockar med mig. Nanna Johansson
skapar finurliga collage och stänker fram en livslust som når fram.
Jag gillar Lokas utklippta och monterade färgbilder, hon är så
linjesäker att jag blir stående en lång stund vid bordet som dom
står på och bara njuter, rymdraketen är så … ja jag vet inte.
Malin är slagkraftig med sin mix av pubertala ordfyrverkerier och
ett underliggande allvar. Sa jag förresten att jag gillar Zelda,
jädrar vilken jänta.
Tyvärr är utställningen slut, men vi
som gick dit bär den med oss, tack ni modiga serieskapare, och tack
skövde konsthall för att ni vågade er på att vidga konstvärlden
lite, speciellt tack till thomas som guidade så fint, ha.. där fick
jag in en man till slut.
seriekärlek Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar