Feministisk vänster

Skövde konsthall, foto Stefan Niklasson

I Skövdes fina konsthall visas just nu politiska serier och illustrationer, dom små serieoriginalen sitter grupperade på de stora vita väggarna, ute på golvet är det relativt ödsligt, som besökare vandrar du utmed väggarna och försöker tolka/läsa små rutor med skarpa bilder.

Loka Kanarp

Den enda av de utställande damerna som förstår att fylla en vit vägg är Sara Granér, hennes stora målningar trycker ut från väggen och ryter fram sin starka humor. Ett extra pluss till henne för att hon bjuder till. Loka Kanarp bjuder också på färg, en underbar väggmålning. Men det är svårt att läsa serier som hänger på väggen. Men den som tar sig in i de små originalen blir belönad med rejäla vänstersvängar, jag älskar Malin Billers ”maos lilla röda” eller den tyska jugendflickan som plockar ner extremhögerns största gaphals på marken, med sin Billerska replik.

Det är verkligen helt suveränt att utsättas för dessa vassa damer, de river murar och slår ner traditioner i allmänhet och högerteorier i synnerhet. Även om jag som medelålders man måste huka mig emellanåt, irriterad och påtagligt störd över Lina Neidestams kulturella halshuggning och kukkjol. Jag fattar att det ska vara humor, men avrättningar var osmakligt redan på trettio-fyrtiotalet, och att i modern tid kastrera halva mänskligheten verkar ogenomtänkt, osmakligt och definitivt utställningens lågvattenmärke. Jag tycker inte det hjälper att Lena Nidenstam döljer sin dödliga humor i ett kulturellt sammanhang. Det är högt i taket, och det ska det vara. Utställningen är naturligtvis skapad för att väcka debatt, men inga borgliga politiker eller skribenter nappar och förfasas över väggarnas vänstersamtal.

Det är en bra utställning, ta god tid på dig och upptäck kvalitéerna. Alla utställare är utbildade i Malmö och det finns något livskraftigt, framåtsträvande hos dessa relativt unga damer, kanske har utbildningen gett dom mod och styrka att berätta något med sina bilder, kanske inspirerar dom varandra. Tillsammans betyder dom i alla fall något viktigt, den så starkt manligt dominerade serievärlden bryts nu av nya bilder, starka ord och en politisk vilja, bättre och framför allt roligare än den våg av ifrågasättande energi som flöt in i konstvärlden under 60-talet, ex i form av tidningen Puss.

"Maos lilla röda" otänkbar på 60-talet.

Liv levererar,  Så djävla soft att ligga här och slappa..

Loka Kanarp

Sara Granér

Liv Strömquist har ett stort ordflöde i sina berättelser, men den sköna väggmålningen är talande och så friskt fnissig att man ler länge och väl, hon är träffsäker och bjuder en bister humor som jag plockar med mig. Nanna Johansson skapar finurliga collage och stänker fram en livslust som når fram. Jag gillar Lokas utklippta och monterade färgbilder, hon är så linjesäker att jag blir stående en lång stund vid bordet som dom står på och bara njuter, rymdraketen är så … ja jag vet inte. Malin är slagkraftig med sin mix av pubertala ordfyrverkerier och ett underliggande allvar. Sa jag förresten att jag gillar Zelda, jädrar vilken jänta.

Tyvärr är utställningen slut, men vi som gick dit bär den med oss, tack ni modiga serieskapare, och tack skövde konsthall för att ni vågade er på att vidga konstvärlden lite, speciellt tack till thomas som guidade så fint, ha.. där fick jag in en man till slut.

seriekärlek Stefan