Arbetarserier med klass, del ett.

Foto Stefan Niklasson

Jag har ställt några frågor om klasstillhörighet till två olika serietecknare. Syftet är att samla lite material till ett längre inlägg på min blogg. Intervjuerna hittar du på denna sida och själva inlägget här. Min första inledande fråga till Tinetl Elmgren var om hon såg på sig själv som arbetarklass. Det gav hon ett tydligt svar på och berättade om sin mors ursprung från en fattig arbetarfamilj i Tammerfors. Mats Källblad har i sina serier beskrivit sig själv som ung arbetare.


Så, över till frågorna, vi börjar med Tinet Elmgren.

- Hur viktig är det för dig att skildra din samhällsklass när du gör serier?

Jag tycker att personer från medel- och överklassen är rätt ointressanta som figurer i mina berättelser. Däremot tycker jag att det är jättespännande med historier om personer från arbetarklassen. Jag har svårt att överhuvudtaget relatera till överklassen och (övre) medelklassen. Sen är medelklassen kanske lite överrepresenterad i vardagsrealistiska serier idag, så det gör den också mindre intressant för mig.
Mina figurer speglar ofta delvis mina egna erfarenheter, så det är nog ofrånkomligt att de då även speglar mitt eget klassperspektiv.


- Kan de ge mig något bra exempel på en tecknad klasskildring? (då menar jag med klasskildring att man berättar om sitt eget ursprung)

”Historias del Barrio” (”Berättelser från kvarteret” - finns översatt till franska och tyska) av Gabi Beltrán & Bartolomé Seguí. Skildrar Beltráns egen uppväxt i Palma de Mallorcas fattiga kvarter, innan ön blev ett turistmecka.

”Blues i brallan” av Baru (på svenska från Epix). I en liten industristad i norra Frankrike på 60-talet slår Hervé vad med sina kompisar om att han ska bli av med oskulden. Upplägget är lite ett på dussinet, men ras- och klassmedvetenheten (och såklart de fantastiska teckningarna) lyfter den utöver det vanliga. Den var Barus debutbok och storyn baserar sig med ganska stor sannolikhet på miljön där han själv växte upp, kanske direkt på hans egna upplevelser.

”Appunti per una storia di guerra” (i engelsk översättning ”Notes for a War Story”) av Gipi. Gipis familj var medelklass, men alla hans vänner när han växte upp var arbetarbarn. Det speglas också i den här boken, en alternativ samtidsskildring där tre tonårspojkar i ett krigshärjat land dras med allt djupare i kriminalitet. I slutet kan huvudpersonen komma undan och åka hem till mamma och pappa, men han vet alltför väl att hans två vänner aldrig hade det alternativet.

Det frustrerar mig lite att jag inte på rak arm kan komma på om jag skulle ha läst några bra och klassmedvetna serier tecknade av kvinnor från arbetarklassen!


- Varför finns det så få serietecknare från arbetarklassen?

Jag tror inte att det finns färre arbetarbarn än t.ex. medelklassbarn som gillar att rita serier. Men det finns en massa faktorer som gör att man kanske någonstans utmed vägen ger upp idén att teckna serier som vuxen, eller aldrig får för sig att börja teckna serier som vuxen.

Det krävs väldigt mycket hårt och envist arbete, alltså en massa ledig tid och mental frihet, för att lära sig teckna serier bra. Det är kanske mindre sannolikt att man som barn får stöd hemifrån (för serietecknare är ju inte ”ett riktigt jobb”, och det är så klart ännu viktigare att i första hand kunna försörja sig om ens föräldrar redan har det svårt). Man kanske inte har så mycket fritid och lugn och ro hemma att man kan sitta och rita serier. Rent allmänt har barn av arbetarklassen i snitt sämre självförtroende och vågar inte satsa helhjärtat på en sån sak. Man kanske klarar sig till högre studier, men om man har växt upp med ångest för sin överlevnad är det svårt att motivera konststudier framför något som kan leda till ”ett riktigt jobb”.
Sen måste man ju verkligen vara lite galen för att som vuxen fortfarande vilja teckna serier, eftersom det är så mycket arbete för så lite pengar. Om man har ett påfrestande jobb som man inte gillar är det svårt att orka göra något kreativt på fritiden. Om man har ångest för sin överlevnad är det svårt att orka göra något kreativt.
Serier har låg status som konstart (och är som sagt tidskrävande), så även om man är konstnärligt lagd och har historier som man vill berätta, kanske det känns mer meningslöst att satsa på det än t.ex. film eller prosalitteratur. Och Seriesverige är väldigt medelklass - förläggare och andra i maktpositioner är nästan alla medelklass och kan tänka sig främja mest såna serier som de kan relatera till själva, så de mest pushade och hajpade serierna och tecknarna är ofta medelklass.

Jag själv fortsatte teckna serier under min uppväxt för att det var eskapism för mig. Jag kunde fly till fantasivärldar och slippa vara i verkligheten. Det kunde jag också göra, eftersom det var en medveten strategi som min mamma hade att jag och min syster inte skulle behöva göra något hushållsarbete hemma när vi var yngre, för eftersom vi var tjejer skulle vi nog tvingas göra det i sinom tid. Så hemma fick vi mycket tid och frihet att göra vad vi ville. Min mamma ville själv egentligen bli konstnär (hon blev också textilkonstnär och bokbindare, men har aldrig riktigt kunnat satsa helhjärtat på det), så hon omgav oss med en hel del konst, kultur och kreativitet.
När jag gick ut gymnasiet planerade jag att göra en ”riktig utbildning” till ett ”riktigt jobb”, men hade ett slags identitetskris under universitetstiden som gjorde att jag vände kurs och valde att faktiskt försöka prioritera serietecknandet.


- finns det någon episod i ditt eget skapande som du är extra nöjd med?

Varje färdig seriesida gör mig extra nöjd. Det händer ibland att jag inser att jag har lyckats teckna något som kanske bara jag hade kunnat teckna; det är det bästa någonsin.


Hälsningar,
Tinet

Då lämnar jag ordet till Mats Källblad

Hur viktig är det för dig att skildra din samhällsklass när du gör serier?

Jag skulle vilja säga att det är oundvikligt. Uppväxten präglar en så djupt att det inte går att vara någon annan. Jag förstod ganska tidigt att min värld sällan fick plats i berättelser så det föll sig ganska naturligt sen när jag började rita egna grejer. Och då handlar det ju om vem som får vara med och beskriva verkligheten. Klassfrågan är otroligt viktig och central för mig, men det är inget dike jag vill köra fast i. Som konstnär måste jag kunna lyfta blicken och gå vidare. Jag står trots allt inte på fabriksgolvet längre. Fast, precis som alla andra med arbetarklassbakgrund, kommer jag nog aldrig att känna mig riktigt hemma i kultursvängen.

Kan de ge mig något bra exempel på en tecknad klasskildring? (då menar jag med klasskildring att man berättar om sitt eget ursprung)

Det finns ju en massa skildringar från medelklassen såklart. Alison Bechdels Husfrid och Marjane Satrapis  Perepolis till exempel är ju såna, ganska tydliga, och bra, berättelser. Men när det handlar om arbetarklass eller annan social periferi så är det nog skralt. Jag kommer inte på någon just nu.

Varför finns det så få serietecknare från arbetarklassen?

Det handlar ju om vilka visioner en får som liten. Om det är ett yrke som finns på kartan helt enkelt. Jag gissar att tecknare från arbetarklassen, som vågar satsa på intresset, nog ofta skaffar rena betalda illustrationsuppdrag än gör serier som kanske inte alls ger pengar. Det handlar ju trots allt en hel del om att söka stipendier och sånt där för att klara ekonomin.

Finns det någon episod i ditt eget skapande som du är extra nöjd med?

Jag tycker nog att serien "En för alla" träffade rätt på många plan. Jag har fått flera fina mail från folk som blivit berörda av den. Historien är helt sann och jag funderade länge på hur jag skulle berätta den. En rolig detalj är att jag skrev manuset på baksidan av ett ölkvitto när jag befann mig i Angouleme 2002 på ölhaket Le chat noir.

Vänliga hälsningar

Mats

Tack Tinet och Mats, läs ni vidare på min blogg om Arbetarserier.