Tarzan som jag skrev om senast, är ju känd för sina mustiga rop från djungeln, det får mig att tänka på Malin Billers fantastiska serienovell "Om någon vrålar i skogen"
 |
| foto Stefan Niklasson |
Malin Biller har överträffat sig själv och gjort en berättelse som lockar till fortsatt läsning, nyfiken bläddrar man blad och fångas av en charmig berättelse om livets mörka sidor. Barnet gör upp med sin tufffaste motståndare, föräldrarna. Utan att backa för tabun förmedlar Malin sin historia, som läsare guidas vi med varm hand genom mänsklig kyla. Biller berättar så friskt om det sjuka att man imponerad lägger boken ifrån sig och sitter stilla en stund.
Seriesverige har en lång tradition, med " jag mår inte så bra serier". Nu kan vi äntligen arkivera alla gamla mörkerserier, Malin Biller har spöat dom alla. En droppe charm och en fantastisk fin berättarteknik håller mitt intresse vid liv. Hon kan hantera serieberättandet, och figurerna blir levande och plötsligt tycker man att man känner huvudpersonen. En knubbig charmör som växlar i sin skepnad men som förblir så nära.
Jag har jobbat med ungdomar i över tjugo år, hört och hört många historier. Malin sammanfattar så mycket av det dubbla inom människan i sin berättelse. Det är vaket att inte peka finger och anklaga hela världen. Att hålla tråden så nära sig själv och samtidigt lämna till oss läsare att ta ansvar och sätta allt i rätt sammanhang, det ger serienovellen höga poäng. Många av sidorna berör mig och den verklighet jag hanterat med mina elever inom skolvärlden. Hon ger röst åt mer än sig själv. Ropet från skogen når fram. Det är en påminnelse för oss som jobbar nära ungdomar, att se/lyssna noga på tystnaden.
Om någon vrålar i skogen är utgiven på Optimal Press.
Serieglädje Stefan Niklasson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar