![]() |
Foto Stefan Niklasson |
Det finns några riktiga pärlor i
äldre amerikansk seriekultur, två exempel är Hal Fosters Prins
Valiant och Alex Raymonds Rip Kirby. Båda dom är mycket skickligt
tecknade, tuschade, dessutom med underhållande historier. Som ung
plöjde jag flera gånger igenom Prins Valiant, och imponerades av
detaljerna. Serien kändes som en frisk skröna, ingenting var
omöjligt. Alex Raymond upptäckte jag senare och då var det
tuschningen som tog tag i mig. När jag nu under sommaren läste om
hans utgivning av Rip Kirby från
40–talet, blev det dräggelfaktor
över den lysande grafiska förmågan. Han skildrar, miljöer,
landskap och väderlek med inlevelse, inte bara vackra flickor. Det
svartvita leker briljant med ögat, han kan både stoff och anatomi.
I Sverige hade vi vid denna tid en
skicklig tecknare som hette Bo Vilson, signaturen Bovil. Han gjorde
realistiska serier som till det yttre liknar Prins Valiant eller
möjligtvis Alex Raymonds teknande. Enligt Bo Vilson son är Raymond
förebilden, men mina ögon ser mycket Prins Valiant i hans bilder. I
Sverige var det bland annat Albert Bonnier som då under 40-talet, med sin litteratur utgivning, skapade
förutsättningar för Svenska serieskapare. Han samarbetade med
Bovil. De valde att göra serier med historisk anknytning och
gärna efter någon populär roman. En som kunde hantera ord fick
skriva texten och Bovil fick teckna. Jag läser några gamla sidor och
ser hur text och bild visar och berättar samma sak. Förståelsen för
det unika med serier finns ännu inte, man har en kompetent
författare och en duktig tecknare, dom utför var sitt arbete. När
Bovil gick bort 39 år gammal, lades hans serieprojekt ner. dock fortsatte en av serier, tusen och en natt av signaturen Bowen under 11 år framåt. Bengt Olof Wennerberg (bowen) tecknade bland annat den härliga Andersonskans Kalle under 70-talet.
I USA var det på
många sätt annorlunda, när Hal Foster efter många år vid
ritbordet drog sig tillbaka, fans det en ersättare. Redan tidigt på
70-talet hade John Cullen Murphy assisterat Hal Foster och när han
drog sig tillbaka 1979 så kunde Murphy plocka upp mantel som föll.
Rip Kirby övertogs efter Alex Raymond av flera andra duktiga och
kompetenta tecknare, ex John Prentice. Visst kan ett tränat öga se
skillnaden mellan mästaren och arvtagaren, men figurerna lever
vidare, serier har ofta en trogen publik.
![]() |
Foto Stefan Niklasson |
Idag har vi i Sverige många bra
serieskapare, ett exempel är Ola Skogäng med sin figur Theo. När
Ola har fått mycket att göra, har han börjat samarbeta med en
yngre kollega, som fortsätter Theos berättelser. Detta är relativt
nytt. Det finns många exempel på humorserier som går i arv eller
tecknas av flera tecknare, Kronblom, 91:an och lilla Fridolf för att
nämna några. Visst finns det exempel på samarbete med realistiska
serier också. ”Berättelser från Engelfors” Bjuder på olika
tecknare som turas om att skildra några ungdomar. Men Ola Skogäng
och Daniel Thollin inleder här ett samarbete där assistenten ska
efterlikna mästaren, åtminstone till formen. Jag tycker det finns
saker som blir bra, huvudpersonen blir mer agerande, mer känslosam i
Daniels Thollins variant. Men Olas eleganta linjer finns inte riktigt
på plats. Å andra sidan kan eleganta linjer ibland bli lite för
rena och nästan lite tråkigt snygga. Jämför gärna Alex Raymonds
mustiga penselföring med Ola Skogängs rena släta linjer, var och
en duktig i sitt hantverk, men med olika upplevelser för oss. om dom två fortsätter att samarbeta kommer de säkert båda två att närma sig varandras uttryck. Hur
viktigt är nu det då? ska det inte finnas utrymmer för tolkningar
och variation?
![]() |
Foto Stefan Niklasson |
En annan variant i tiden är Marcus
Linda Lindmark som skrivit ett manus och låtit många olika tecknare
göra bilder, och då blir det varierat. Vi hittar nu helt
olika seriesidor, en del med omsorg om varje bild och andra med
amatörens alla kännetecken. Oscar Hjelmgren gör ett bra dagsverke
och serverar en frisk cartonkänsla, Lisa Larsson gör det levande
och mycket charmigt. Fanny Niklasson lyckas problematisera
upplevelsen snyggt med sitt val av färg och form. Elias och Eriksson
har det rätta undergroundstuket och jobbar igenom varje sida. Andra
har gjort det lätt för sig. Det spretar så mycket att helheten
förlorar lite. Seriealbumet Transit är läsvärt, därför att
innehållet har ett värde som ligger ovanför det bildmässiga. Det
är modigt att sticka ut hakan och blotta sitt livsval.
Och då har vi en tankekedja rört oss
från det äldre realistiska och amerikansk glamouräventyr fram till
det berättande inre äventyret, som en nutida man/kvinna bjuder oss
på. Visst är serievärlden större än verkligheten?
Läs gärna
Hal Foster skriven av Brian M. Kane
utgiven på Vanguard produktion 2001
boken om Bovil av Björn Vilson/Olle
Dallöf utgiven av carlsen comics 1992
A. Raymond Rip kirbycomplete comic
strip 1946-51, utgiven av IDW Publishing 2010
Theos Deus ex Machina av Ola skogäng
och Daniel Thulin, utgiven av Ekholm och Tegebjer 2013
Trans:it av Marcus Linda Lindmark och
div tecknare, utgiven av Baba Books 2013.
seriefundering Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar