Tre gamla och två nya

Foto Stefan Niklasson

Det finns några riktiga pärlor i äldre amerikansk seriekultur, två exempel är Hal Fosters Prins Valiant och Alex Raymonds Rip Kirby. Båda dom är mycket skickligt tecknade, tuschade, dessutom med underhållande historier. Som ung plöjde jag flera gånger igenom Prins Valiant, och imponerades av detaljerna. Serien kändes som en frisk skröna, ingenting var omöjligt. Alex Raymond upptäckte jag senare och då var det tuschningen som tog tag i mig. När jag nu under sommaren läste om hans utgivning av Rip Kirby från 

40–talet, blev det dräggelfaktor över den lysande grafiska förmågan.  Han skildrar, miljöer, landskap och väderlek med inlevelse, inte bara vackra flickor. Det svartvita leker briljant med ögat, han kan både stoff och anatomi.

I Sverige hade vi vid denna tid en skicklig tecknare som hette Bo Vilson, signaturen Bovil. Han gjorde realistiska serier som till det yttre liknar Prins Valiant eller möjligtvis Alex Raymonds teknande. Enligt Bo Vilson son är Raymond förebilden, men mina ögon ser mycket Prins Valiant i hans bilder. I Sverige var det bland annat Albert Bonnier som då under 40-talet, med sin litteratur utgivning, skapade förutsättningar för Svenska serieskapare. Han samarbetade med Bovil.  De valde att göra serier med historisk anknytning och gärna efter någon populär roman. En som kunde hantera ord fick skriva texten och Bovil fick teckna. Jag läser några gamla sidor och ser hur text och bild visar och berättar samma sak. Förståelsen för det unika med serier finns ännu inte, man har en kompetent författare och en duktig tecknare, dom utför var sitt arbete. När Bovil gick bort 39 år gammal, lades hans serieprojekt ner. dock fortsatte en av serier, tusen och en natt av signaturen Bowen under 11 år framåt. Bengt Olof Wennerberg (bowen) tecknade bland annat den härliga Andersonskans Kalle under 70-talet.

I USA var det på många sätt annorlunda, när Hal Foster efter många år vid ritbordet drog sig tillbaka, fans det en ersättare. Redan tidigt på 70-talet hade John Cullen Murphy assisterat Hal Foster och när han drog sig tillbaka 1979 så kunde Murphy plocka upp mantel som föll. Rip Kirby övertogs efter Alex Raymond av flera andra duktiga och kompetenta tecknare, ex John Prentice. Visst kan ett tränat öga se skillnaden mellan mästaren och arvtagaren, men figurerna lever vidare, serier har ofta en trogen publik.

Foto Stefan Niklasson

Idag har vi i Sverige många bra serieskapare, ett exempel är Ola Skogäng med sin figur Theo. När Ola har fått mycket att göra, har han börjat samarbeta med en yngre kollega, som fortsätter Theos berättelser. Detta är relativt nytt. Det finns många exempel på humorserier som går i arv eller tecknas av flera tecknare, Kronblom, 91:an och lilla Fridolf för att nämna några. Visst finns det exempel på samarbete med realistiska serier också. ”Berättelser från Engelfors” Bjuder på olika tecknare som turas om att skildra några ungdomar. Men Ola Skogäng och Daniel Thollin inleder här ett samarbete där assistenten ska efterlikna mästaren, åtminstone till formen. Jag tycker det finns saker som blir bra, huvudpersonen blir mer agerande, mer känslosam i Daniels Thollins variant. Men Olas eleganta linjer finns inte riktigt på plats. Å andra sidan kan eleganta linjer ibland bli lite för rena och nästan lite tråkigt snygga. Jämför gärna Alex Raymonds mustiga penselföring med Ola Skogängs rena släta linjer, var och en duktig i sitt hantverk, men med olika upplevelser för oss. om dom två fortsätter att samarbeta kommer de säkert båda två att närma sig varandras uttryck.  Hur viktigt är nu det då? ska det inte finnas utrymmer för tolkningar och variation?

Foto Stefan Niklasson

En annan variant i tiden är Marcus Linda Lindmark som skrivit ett manus och låtit många olika tecknare göra bilder, och då blir det varierat. Vi hittar nu helt olika seriesidor, en del med omsorg om varje bild och andra med amatörens alla kännetecken. Oscar Hjelmgren gör ett bra dagsverke och serverar en frisk cartonkänsla, Lisa Larsson gör det levande och mycket charmigt. Fanny Niklasson lyckas problematisera upplevelsen snyggt med sitt val av färg och form. Elias och Eriksson har det rätta undergroundstuket och jobbar igenom varje sida. Andra har gjort det lätt för sig. Det spretar så mycket att helheten förlorar lite. Seriealbumet Transit är läsvärt, därför att innehållet har ett värde som ligger ovanför det bildmässiga. Det är modigt att sticka ut hakan och blotta sitt livsval.

Och då har vi en tankekedja rört oss från det äldre realistiska och amerikansk glamouräventyr fram till det berättande inre äventyret, som en nutida man/kvinna bjuder oss på. Visst är serievärlden större än verkligheten?

Läs gärna

Hal Foster skriven av Brian M. Kane utgiven på Vanguard produktion 2001

boken om Bovil av Björn Vilson/Olle Dallöf utgiven av carlsen comics 1992

A. Raymond Rip kirbycomplete comic strip 1946-51, utgiven av IDW Publishing 2010

Theos Deus ex Machina av Ola skogäng och Daniel Thulin, utgiven av Ekholm och Tegebjer 2013

Trans:it av Marcus Linda Lindmark och div tecknare, utgiven av Baba Books 2013.

seriefundering Stefan