en Utopisk matsedal

Foto Stefan Niklasson

När jag la det senaste numret Utopi vid mina vackra sommartistlar, stack det till i sinnet och en ljus strimma slog sig upp mot solen. Det sprattlade till och doften av saltat vatten slog ut. Jag dök. Rätt ner i en drömlik eskapism, sögs med och bläddrades fram mellan sjukvård, stockholmspoesi och rappa fötter.

Omslaget är fantastiskt, klockrent slås tonen för innehållet. Det nyanserade måleriet som bär svaga aningar om mystik, bildar tillsammans med loggans hårda klang, och några väl placerade ord, en stark inledning. Man lockas till läsning, en stjärna till Elin Fahlstedt, och ett minus till redaktören för att hon inte omnämns i innehållsförteckningen.

Förrätt, bild ur drömmen om Elin av Martina B.J.

Drömmen om Elin är en bra inledning på själva serieläsandet. Martina Bergsjö-Johnsson bjuder in till en vardagsnära betraktelse med väl utvalda detaljer. Det är en utmärkt förrätt till den poetiska varmrätten direkt från havet. Elin Fahlstedt bygger med charmiga bilder en historia som utmanar oss, det är ingen självklar och tydlig smak på varmrätten, vi måste känna efter, tänka efter och känna vad havet har att erbjuda. Läser man långsamt och låter de mörka figurerna på botten tala i sin tystnad så träder en spännande smak fram, kryddad av vemod och kärlek, välvilja och.. ja fattas det inte lite salt.

Huvudrätt, bild från Salt av Elin Fahlstedt

Det är det poetiska som tar tag i mig som läsare. Välkommen till Falköping av Lars Krantz fyller ut sina rutor med en mängd sidospår som fyller serien och ger oss en inblick i en mörk småstad. Det finns flera historier som berättas utanför orden vi läser. Man kan följa den ordlösa johanna rapp, som i bildernas utkanter är flink med fingrarna. Bildspråket är lite ojämt, en del är välkomponerade och grafiskt vackra, en del är mer stela. Men hans serie är en härlig efterrätt som man behagligt och med ett skönt leende på läpparna slukar och till slut släpper tallriken, nöjd med dagens måltid.

Efterrätt, bild ur Välkommen till Falköping av Lars Krantz

Det finns mer i Magasinet Utopi, jag ska be att få återkomma.

Utopi nr 2 2011 utgiven av Kolik Förlag.

Seriemåltid Stefan

Från Veckans Äventyr till seklets hjälte

Foto Stefan Niklasson

Innan Stålmannen fick en egen tidning i Sverige 1949, hittade man honom i magasinet "veckans äventyr". Tidningen gavs ut mellan 1940-47, även under namnet Jules Verne-magasinet. Det intresanta med den publiceringen är utan tvekan färgläggningen, Stålmannen fick gula brallor, vilket naturligtvis gjorde honom mer svensk, sedan att det såg för djäkligt ut, det är ju en annan sak. Under andra världskriget gick krigets estetik före den ädla konstens.

Foto ur Veckans äventyr nr  24 1943

I den egna tidningen som kom ut med fyra nummer 1949 blev det bara fyrfärg på omslagen, serierna trycktes i svart vitt med enstaka färginslag, en symbol eller något som skulle markeras färgades i rött eller grönt. Men på omslagen fick han behålla sina originalfärger, puh... tack för det. Han slapp då att dela Fantomens öde, som ju ändrades från lila till blå i Sverige (hm..ännu en färg från flaggan) I Italien blev Fantomen Röd, vänstern var stark där efter kriget.

Stålmannen kom, sågs och segrade. Publiken blev honom trogen ända in på 90-talet. Efter det får den som vill läsa Superman, vända sig till den Amerikanska utgåvan, som stundtals blommar och blir läsvärd.

Foto Stefan Niklasson

En stålmanen tiding från 1949 kan innehålla Batman och Robin, trogna vänner under många år framåt. Äventyren från denna tid är oftast ett problem som verkar mycket svårlöst, men tack vare superkrafter eller en vältränad detektivhjärna, hittar man alltid en mer eller mindre fantastisk lösning. Serien får ett lyckligt slut, gärna med en god moralkaka serverad som slutkläm.

En annan variant var ju naturligtvis att få sin älskade kidnappad eller på något annat sätt försättas i nöd. Stålmannen har sin Louis, Fantomen sin Diana och Batman hade ju... Robin.

Läsaren fick i alla fall försvinna in i fantasin en stund, under en tid då serietidningen var 30-40 år före videofilmen och datorspelen. Om de som är unga idag känner till honom så är det antagligen som en av DC spelfigurer eller från filmens värd, en ny stålmannen film är ju på väg.

Serieglädje Stefan

Alla tiders hjälte

Foto Stefan Niklasson

Det fanns några amerikanska hjältar som angrep oss på 40-talet. Superhjältar som länkade in den nya världen, där USA var befriaren och dess kultur vår nya livstil. Före rock n rollen kom serierna.

Stålmannen minns vi hyfsat bra men mindre känd är nog Captain Marvel.

I Captain Marvel nr 15 som gavs ut 1942 kan man läsa en humoristisk berättelse om hur Adolf och hans lismare till generaler får på nöten av superhjälten Cap Marvel. Som egentligen är en ung spenslig pojke, när han säger det magiska ordet Shazam förvandlas till en mogen bredbröstad hjälte. Här ser vi en förbannad Hitler bli upphängd på en krok, vilt viftande och gormande på sina vita generaler, med för stora skärmmössor. Captain Marvel har ett tydligt komiskt anslag och teckningarna är tydliga men förenklade. De ligger nära den tecknade filmen. Flera serieskapare från denna tid hade fostrats av animatörer, och bildspråket dom emellan låg nära varandra. Serien tecknades av C.C. Beck, och första äventyret publiserades i Whiz nr 2.

I tidningen Whiz Comics nr 81 utgiven 1946 kan man se en ny variant av Captain Marvel. Krigspropagandan är borta och Billy/Cap Marvel är nu mer som en deckare, som batman eller Superman fast med lite mer humor. Tillsamans med Dick Tracy publicerades kapten Marvel i den svenska serietidningen Alla Tiders serieJournal under tidigt 50-tal. Då tryckt i två färg, medan originalet var i fyrfärg. Under andra världskriget var Captain Marvel den mest sålda serietidningen i USA, men efter kriget halverades hans popularitet.

Captain Marvel blev ingen stor hit i Sverige. Han gjorde comeback på 70-talet i en egen serietidning, både i USA och Sverige. 30 år efter andra världskriget följde vår serietidings utgivning fortarande vår kulturella storebror over there. Superhjälten Marvel anklagades för att ha kopierat Superman och diskussionen fördes via domstol. Superman avgick med seger och Captain Marvel lades ner.

Serieglädje Stefan

Gamla kämpar flög under radarn

Foto Stefan Niklasson

Under 40-talet kom de första serietidningarna ut i Sverige. Åtminstone om man definerar en serietidning på det sätt som den ser ut idag. Musse pigg tidningen som gavs ut i slutet på 30-talet var större i formatet, likaså var tabloidtidningen Karl-Alfred stor som en liten dagstidning, den gavs ut efter andra världskriget.

Efter andra världskriget fick ungdomar möjlighet att köpa tidningar. Jobb fanns överallt och städerna växte allt snabbare. I USA såldes det mängder av serier, framför allt under andra världskriget. Och det är här man hämtar inspiration till de första serietidningarna. Men innan man släppte loss Kalle anka, Fantomen, Seriemagasinet och Stålmannen, gavs det ut 2 tidningar, kanske för att testa marknaden.

Tidningarna Radar och Spökflygaren bestod av action, portionerade på 6-7 sidors historier. Det var serier från pärmens insida till näst sista sidan. Inget redaktionellt, ingen avsändare, bara action. Sista sidan var reklam för den andre tidningen.

I spökflygaren kan vi läsa om en ung pilot som spöar Japaner på löpande band, på varje sida för dom stryk eller bomabas, de har sneda ögon och stora vita tänder, och den vita ynglingen besegrar allt.

I Radar läser vi om en man som telepatiskt kan kommunicera med "inbyggd" radar. Han jobbar med Fn och slåss mot kvarlevor från andra världskriget. Han tar itu med fascist propaganda och fångar in män i uniform.

Arvet från USA är tydligt och historierna är enkla, anpassade för en ung publik som ännu inte lärt sig älska serier. Det är relativt vältecknade och troligtvis valda med viss omsorg. Det var Allers förlag som gav dom båda. Allers fortsatte med tidningsutgivning så kallad kolorerad veckopress. Först 1952 gjorde dom ett nytt försök med serietidnigar. Men då var serieläsandet redan etablerat bland de unga, via mer renodlade serieförlag. Serietidningen hade kommit för att stanna.

Serieglädje Stefan.