Ung man söker... del 2

Foto Stefan Niklasson

Om man skapas i en trygg punkt, lämnar den sökande efter en ny, letar, men får bara sitt utanförskap bekräftat. Återvänder man då till tryggheten, medveten om att det är en lång väg tillbaka? Eller fortsätter man söka?

Mats Kjällblad gör serienoveller som jag älskar, jag kan direkt relatera till miljöer, människor och landskap. Ett Kapitel som ”skolvägen” placerar sig varmt och träffsäkert runt hjärtat, det pulsar ända in i magen när man läser. Jag tänker på en av de bättre författarna Maksim Gorkij som skrev, min barndom, ute i världen och mina universitet, tre böcker som länge påverkade mig. Rent andligt sett, lever hans berättande fortfarande, precis som skolvägen.

Bilderna är fast förankrade i dofter av rinnande olja, jordiga traktorer och kattpäls. Här finns inga intvålade arier eller spacklade blondiner. Berättandet bär på dubbla bottnar och vi visas runt bland seende, blinda och blundande. Jag kan inte se mig mätt så jag läser en gång till.

Utanförskap kan vara tungt att bära, men också en källa till skapande. Självupplevda serier har inte borgligheten monopol på, det finns utrymme för fabriksrök och garagedrömmar också, tack och lov för det.

Mellan två kapitel har man lagt in en dubbelsidig skiss/teckning, dom tillför berättelsen ytterligare liv och de skapar ett mervärde till varje historia, att släppa tuschpennan och lita till de sökande linjer som bor i en blyertspenna, för läsaren närmare innehållet. Will Eisner sökte efter det uttrycket d under sina senare år, Joe Kubert använde det exempelvis i sin serienovell ”Dong Xoai, Vietnam 1965” Nu kan Mats Kjällblad tuscha ovanligt levande, men hans blyertspenna skapar ett extra slag i pumpen och man vill ha mer...

Kanske är det själva sökandet som gör mödan värd, när man går där i snödimman, och letar efter någons fotspår som leder..?

Sluta inte gå herr Kjällblad, du är inne på en skön oljedoftande traktorstig, kanske leder den hem till nykokt saft och väntande katt:)

Serieglädje Stefan