En underbar glöd

Vad är det som gör Utopi så bra? Hur kan dom suga upp så mycket välgjort? Varför vill många av dom bästa seriekreatörerna medverka? Inte vet jag men kanske beror det på följande faktorer.

1 dom vågar ligga lågt med den svenska paradgrenen, humor och satir.

2 dom vågar avstå från den svenska paradgrenen, självbiografi.

3 dom vågar släppa in nya, hungriga vargar, rätt in i finrummet.

4 dom vågar avstå kulturlocken, dvs bearbeta en roman.

5 dom satsar på regelbunden utgivning, tjockt format och fortsättningsserier.

6 dom spär ut den svenska grundsåsen med smakrika europeiska kryddor.

7 dom avstår från det politiskt korrekta temasatsningar.

8 dom verkar ha väldigt roligt.

hämtat ur Utopi nr 8, bra exempel på välgjort...

Inget av det där låter som något dom hämtat från svensk seriehistoria. Humor och satir kom med den stora vågen nya serieskapare under 80-90 talet. Självbiografierna haglade under 90-00 talet och kommer fortfarande men nu utspädda med annat. Nya ansikten sögs förr in i traditionella serietidningars redaktioner. Dom talangfulla övertalades att göra serier av kända romaner, gärna av den där djävla Strindberg, eller pressades in något serietema, typ sex, rasism eller högerspöken. Fortsättnings serier provades flitigt under 40 - 50 talet men försvann, testades igen under 70-talet men fungerade inte då heller. Europeiska kryddor fick vi flitigt av från Epix förlag under 90-talet. Men inget svenskt var gott nog i Epix.

ljud och bild = bra !

Men det viktigaste, jag tycker att man kan se när en artist mår bra och presterar i toppklass. När ex Malin Biller gjorde sin självbiografi "om någon vrålar i skogen" så får vi uppleva kvalitet i varje sida. När Sveriges serieelit ska rita serier på kommando, typ från seriefrämjandet, om Art Spiegelman, om den där djävla Strindberg eller om rasism, så kan man se hur svårt dom har det. Det blir krystade detaljer, gärna en helsida, gärna obegriplig, eller åtminstone svårt.. svårare...svårast. Alla dessa antologier, som sällan serverar riktigt bra och genomtänkta alster.

Det är här Utopi blir något annat, här ser vi tecknarens glädje, ystra lek över papper, färger som kokar bredvid djärva linjer, fyllda av skapandets höga puls. Onomatopoetiska uttryck som leker med i bildberättandet osv. Jag tycker mig se detta i Utopis utgivning.

Då får vi plötsligt en plantskola för kreatörer som efter Utopi kan gå vidare och gör egna album, kanske längre historier, berättelser som berör och serverade av fria händer på vitt papper. Inte nödvändigtvis episka berättelser, kanske kan vi få se självbiografiska historier befriade från sin stelhet.

bäst i nr 8!

I nr 8 2012 gillar jag Mia Mäkila, Maja Falke, Anders Vegh-Blidlöv och Jan Bielecki. Bäst är serien Vei, Karl Johnsson tar ut svängarna ordentligt och blir ett tydligt exempel på en kreatör i blom.  Serien Titus Pax utmärker sig oxå, men den förstår jag inte riktigt än, det krävs några sidor till. Den stora satsningen "berättelser från Engelsfors" tar inte grepp på mig. Kim W Andersson som kan vara helt lysande, blir här lite stel och lite för enkel. Kanske är detta ett exempel på när man låter en talang ta sig an en roman. Det blir inte lika hängivet som när man gör sin egen serie. Kanske diskuteras upplägget sönder av de inblandade, många kockar tycks vara inblandade. Men jag läser gärna vidare och ser vad som kan komma.

exempel på stelt skapande

Utopi nr 8 2012 utgiven av Kolik förlag.

omdöme 4/5

serietanke stefan